Uppbyggnad

Människans skelett består av 206 ben. Benen är uppbyggda av två typer av benvävnad, kompakt (kortikalt) och spongiös benvävnad. Ytterst hittar vi den kompakta benvävnaden likt ett skal och innanför detta skal finns den spongiösa benvävndaden. I mitten finns ett hålrum som kallas märghåla som ger plats för benmärgen.

Skelettet är en levande vävnad som bryts ned och återbildas under hela livet. I benen finns benbalkar (trabekler) likt armeringsjärn för att ge benet styrka att stå emot belastning ifrån alla riktningar. Benen måste klara stora yttre påfrestningar så benbalkar byggs upp för att hantera dessa krafter.

Benvävnaden är dynamisk och formas genom ett ständigt samspel mellan två typer av celler:

• Osteoblaster (Benbildare): Celler som bygger upp ny benvävnad genom delning och hjälper till att lagra in mineraler.
  
  
• Osteoklaster (Bennedbrytare): Celler som bryter ned och städar bort gammal eller skadad benvävnad.

Uppbyggnaden och nedbrytningen styrs starkt av hormoner och näringstillgång:

• D-vitamin: Krävs för att tarmen ska kunna ta upp kalcium och lagra in det i benvävnaden.
  
  
• Könshormoner (Testosteron och Östrogen): Stimulerar osteoblasterna att lagra in ny benvävnad.

Skelettet växer på längden från speciella tillväxtzoner som kallas epifysplattan. På rörformade ben är dessa zoner placerade i vardera änden av benet. Tillväxtzonerna utgörs av brosk så länge som skelettet växer. När en människa vuxit klart sluts dessa zoner genom att brosket förbenas. Vid vilken ålder zonerna sluts varierar kraftigt, men generellt kan man säga att de förbenas i 15-20 års ålder. Vanligen sluts de vid 15-16 års ålder för flickor och 17-18 års ålder för pojkar.

Genom att belasta kroppen regelbundet byggs fler benbalkar in och skelettet blir därmed mer motståndskraftigt mot belastning, man får ett starkare skelett. Inaktivitet leder till motsatsen, benbalkarna minskar i antal varav skelettet blir svagare. När man mäter skelettets styrka är det mängden benbalkar som mäts, det kallas ofta för bentäthet. Ju fler benbalkar desto högre bentäthet.

Antalet benbalkar kan öka i alla åldrar, så det är aldrig för sent att börja träna. Om en person börjar belasta kroppen vid högre ålder bör belastningen ökas successivt. Detta så att kroppen får god tid att vänja sig vid de nya kraven innan kraven höjs ytterligare. Det bästa sättet att få ett starkt skelett är således att redan från unga år belasta det regelbundet och fortsätta så hela livet.

En benhinna (Periosteum) som är rik på nerver och blodkärl som omger benets utsida. Det är i benhinnan som smärta registreras när man slår i skelettet eller drabbas av överbelastning (t.ex. benhinneinflammation). Benhinnan har en mycket god sensibel nervförsörjning och är en av de mest smärtkänsliga vävnaderna i kroppen. Nerverna tränger till skillnad från blodkärlen enbart ytligt in i skelettet. Själva benvävnaden är därför inte smärtkänslig.

I benhinnan förgrenar sig nerver och blodkärl innan de fortsätter in i skelettet. Skelettet har en mycket riklig blodförsörjning. Från benhinnans kärlnät tränger mängder av artärer in i skelettet och försörjer bencellerna med syre och näring. Blodkropparna som bildas i skelettet transporteras ut i kroppen via kärlen.

Träningens påverkan

Skelettet anpassar sig efter de mekaniska krav som ställs på det:

• Ungdomsår (upp till 25–30 år): Bendensiteten når sin naturliga topp mellan 25 och 30 års ålder. Belastande träning under uppväxten och som ung vuxen ger en ”extra bonus” – benstommen blir både tjockare, mer massiv och uppnår en högre högsta bentäthet.
  
• Vuxenliv och åldrande (efter 30 år): Efter 30-årsåldern börjar den naturliga bennedbrytningen gradvis överstiga nybildningen. Träningens syfte förändras här till att bromsa försvagningen så att skelettet behåller sin styrka betydligt längre.

För att skelettet ska få de egenskaper som eftersträvas, både hårdhet, hållfasthet och samtidigt en viss töjbarhet och svikt, så är benet sammansatt av framför allt två komponenter. En oorganisk del som ger benet dess hårdhet men samtidigt dess skörhet och en organisk del som ger skelettet dess svikt och töjbarhet. Skelettet behöver vara både starkt nog att stå emot tryck och flexibelt nog att absorbera dragkrafter utan att brytas:

• Mineraler (Kalcium och Fosfor): Står för benets hårdhet och tryckfasthet.
  
• Kollagen och Benceller: Utgör den organiska delen som ger benet flexibilitet och töjbarhet.

Fördelningen av de organiska och oorganiska delarna förändras med åldern. Barn har en större andel organiska komponenter jämfört med vuxna. Hos barn och unga råder det ett 1:1 förhållande mellan de olika delarna, benet utgörs av lika stora andelar oorganiskt som organiskt material. Detta gör skelettet mer elastiskt och böjbart. Vuxna däremot får ett hårdare och skörare skelett allt eftersom åren går. Förhållandet ändras successivt och kan hos vuxna vara 4:1 där den oorganiska delen har den största andelen. Äldre personer kan ha förhållandet 7:1, sju gånger så mycket oorganiskt material som organiskt. Detta medför att skelett blir mycket skörare.

Man kan göra en jämförelse mellan skelettets elasticitet hos en gammal och ung person med grenarnas elasticitet på ett gammalt och ungt träd. Det gamla trädets grenar är torra och spröda och kan lätt brytas av medan det unga trädets grenar är väldigt böjbara och nästan omöjliga att bryta av. Ett våld mot en äldre persons skelett som leder till benbrott kommer hos ett barn oftast ”bara” böja skelettet

Benskörhet (Osteoporos)

Osteoporos innebär att benvävnadens densitet och mikrostruktur har försämrats så mycket att risken för benbrott ökar drastiskt.

Anpassning: För personer som redan drabbats av osteoporos måste belastningen anpassas noggrant efter deras individuella förutsättningar för att förhindra frakturer under träningen.

Rätt träning: Belastande träning rekommenderas starkt både förebyggande och som behandling. Träningen måste ge stötbelastning eller skapa dragningskraft via musklerna i benet (t.ex. tung styrketräning, löpning, hopp eller sporter som badminton där stötarna är extrema).

Icke-belastande sporter: Sporter som simning och cykling avlastar kroppen från sin egen vikt och har därför ingen märkbar stimulerande effekt på bendensiteten.

Funktion

Skelettet har flera funktioner:

• Hålla oss upprätt / Stödjande : Ger kroppen dess form och struktur.
  
  
• Fästen för muskler / Hävstång: Fungerar som hävarmar som musklerna fäster vid och drar i för att skapa rörelse över lederna.
  
  
• Skyddande funktion: Skyddar inre organ t.ex. skyddar kraniet hjärnan, ryggraden och bröstkorgen skyddar hjärta och lungor.
  
  
• Blodbildning: Tillverkning av livsnödvändiga blodkroppar i den röda benmärgen.
  
  
• Mineraldepå: Fungerar som kroppens viktigaste lagringsplats för kalcium och fosfor.

Blodbildning sker i de skelettdelar med röd benmärg. Som barn finns röd benmärg i alla ben men som vuxna ändras detta och blir gul benmärg. Röd benmärg finns kvar i de platta benen i skallen och bål men även i de proximala benen i extremiterna. Dessa har röd benmärg hela livet och fortsätter producera röda blodkroppar.

Bentyper

Kroppens ben delas in i fem huvudkategorier utifrån sin form och funktion.

Kroppens ben

Leder

Leder finns mellan två eller flera skelettdelar. När man vill ange att det är en led som avses används förkortningen art. före ledens namn. Art. står för articulatio och latinska namnet för led.

Uppbyggnad

En led är som ett slutet hålrum där väggarna utgörs av ledkapseln och golv och tak består av skelettet. Själva hålrummet som bildas kallas ledhåla. Ledytorna i en led är formade för att mer eller mindre passa mot varandra. Ledhuvudet utgörs av den del som är rundad och ledpannan av den som är skålformad. Ledytornas passform och utseende är av betydelse för ledens stabilitet och även till stor del avgörande för vilka rörelser som kan tas ut i leden.

Ledbrosk

Kroppens samtliga ledytor är täckta av ledbrosk. Ledbrosken har stor förmåga att forma sig efter varandra och därigenom fördela belastningen på största möjliga yta.. Ledbrosket är glatt och gör att benen lätt kan glida mot varandra. Det har det en stötdämpande funktion. Regelbunden måttlig belastning leder till att ledbrosket får sin dagliga närings- och syretillförsel som förebygger och/eller hämmar sjukdomsprocesser i leden.

Broskets egenskaper gör att det suger åt sig vätska och kan fördubbla sin tjocklek vid belastning. Det är därför viktigt med ordentlig uppvärmning innan träningspasset. Efter belastningen/träningspasset återgår brosket till normal tjocklek igen. En positiv effekt av regelbunden fysisk aktivitet är en förbättring av broskets hållfasthet samt att vid regelbunden och långvarig träning, framför allt vid styrketräning, även sker en viss tillväxt i tjocklek.

Ledkapsel

Ledkapseln kan beskrivas som en dubbelväggig bindvävshinna som fäster runt skelettstyckenas ändar och på så sätt avgränsar ledhålan. Ledkapseln består av en inre och en yttre hinna. Den inre hinnan har som funktion att producera ledvätska. Den yttre hinnan har en mer sammanbindande och stabiliserande uppgift. Hur mycket ledkapseln begränsar rörligheten beror på ledkapselns egenskaper, d.v.s. om den är vid och slapp eller stram. Detta är i sin tur beroende av vilken led och vilken rörelse som avses. I t.ex. axelleden som har stora krav på rörlighet är ledkapseln vid och slapp, i bäckenets leder däremot som kräver god stabilitet är ledkapseln mycket stram.

Ledhåla

Ledhålans väggar utgörs av ledkapseln och golv och tak av det ledbroskbeklädda skelettet. I ledhålan finns ledvätska. Ledvätskan har två funktioner, dels att smörja leden och på så sätt minimera friktionen mellan ledytorna och dels att förse ledbrosket med näring. Näring transporteras vanligen till kroppens celler med blodets hjälp, men då ledhålan saknar blodkärl blir detta i stället ledvätskans uppgift. I ledhålan finns varken blodkärl eller nerver.

Ledband

Ledband heter ligamentum på latin och kallas ofta för ligament. De är uppbyggda av kollagena bindvävstrådar. Hos vissa leder kan ledbanden vara sammanväxta med ledkapseln eller löper de fritt utanför ledkapseln.

Ledbanden kan styra och bromsa ledens rörlighet. Flertalet ledband spänns endast när leden befinner sig i ett ytterläge. Då ledbanden i princip är oelastiska, är det viktigt att inte utsätta ledbanden för onödig belastning som ligger utanför ledens normala rörelseomfång. Det finns då risk för att de töjs ut. Undvik positioner där ledbanden överbelastas onödigt mycket vid all form av träning.

Articulatio – kroppens leder

Art. Subtalaris

Bildas av os talus och os calcaneus

Ledrörelser:
Inversion 25-30°
Eversion 5-10°

Muskler

Inversion, 25-30°
M. Tibialis posterior
M. Flexor digitorum longus
M. Flexor hallucis longus
M. Tibialis anterior

Eversion, 5-10°
M. Peroneus longus/brevis
M. Extensor hallucis longus
M. Extensor digitorum longus